Äntligen augusti! Hurra! Ett steg närmare hösten. Börjar ärligt talat längta efter hösten och augusti är ju sluttampen på sommaren. Jag vill liksom vidare till nästa årstid. Nåväl. Nog om årstider och över till ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat: kejsarsnitt. Jag har alltid vetat att jag vill föda med kejsarsnitt och när jag blev gravid var det något som upptog extremt mycket av min tid. Jag läste på en hel del (bland annat denna bok av Lisa Bjurwald) och jag jobbade länge på underlag till vården om varför jag bör beviljas ett kejsarsnitt. Jag har alltid varit brutalt skräckslagen inför att föda vaginalt och även om jag rent intellektuellt givetvis förstår att kvinnokroppen är gjord för en vaginal förlossning (och att det många gånger går bra under vaginala förlossningar för kvinnor) så var det inget alternativ för mig. Som kvinna i Sverige 2021 har man alltså ingen juridisk rätt att bestämma hur en vill föda sitt eget barn, att beviljas ett kejsarsnitt hänger väldigt mycket på den enskilda bedömningen en läkare gör - en person som antingen säger ja eller nej till dig. Vilket kan ställa till det för kvinnor då alla såklart inte har samma förutsättningar att göra sig förstådda och att argumentera för sin sak. Enligt patientlagen ska vård i Sverige så långt som det är möjligt alltid utformas i samråd med patienten. Det anges även i patientlagen att vård alltid ska främja patientens integritet, självbestämmande men även delaktighet. Att tvinga en kvinna att föda på det vis hon känner stor ångest/tvekan inför är nästintill ett övergrepp. Det är en humanitär rätt att få föda på det vis en känner sig tryggast med. Att få bestämma över sin kropp, är en grundläggande mänsklig rättighet. I USA sker 30% av alla förlossningar med kejsarsnitt, i Storbritannien 22%, i Latinamerika och Karibien 44 %, i Västeuropa 27 % och i Brasilien över 50%. Här i Sverige ligger siffran på 17 procent. Vilket jag finner väldigt intressant med tanke på hur i framkant Sverige är med allt annat. Sverige är ett av världens rikaste och mest moderna länder, där vi ofta slår oss själva på bröstet inom frågor som rör kvinnors rättigheter, integritetsfrågor och humanitära frågor. I facebookgruppen Rätten att få föda med kejsarsnitt läser jag ibland inlägg som gör mig helt mörkrädd. Det är kvinnor som är totalt livrädda inför vaginala förlossningar, men som trots det nekas av vården och alltså tvingas till en vaginal förlossning. Vilket är fullkomligt oacceptabelt. Inom svensk sjukvård finns det en allmän uppskattning för vaginala förlossningar. Man försöker i största möjliga mån stärka kvinnan att föda vaginalt och jag antar att det (som tyvärr allting annat) i vårt samhälle faktiskt är en kostnadsfråga. En vaginal förlossning är billigare än ett kejsarsnitt. Däremot förutsätter det dock att den vaginala förlossningen är komplikationsfri. Är den inte det så blir det dyrare. Om man räknar in kostnaden och tiden för eftervård, psykisk ohälsa, sjukskrivning, psykofarmaka osv så är ju såklart en kaotisk förlossningsupplevelse mer kostsamt på individnivå men också ur ett samhällsperspektiv. Vi vinner mer på att låta kvinnor föda på det vis de känner sig tryggast med. Några av anledningarna till att jag aldrig kommer föda vaginalt: Bara tanken på den kroppsliga och psykologiska maraton samt enorma utsatthet inför totala främlingar som en vaginal förlossning innebär, ger mig grov ångest. Som person har jag ett stort behov av kroppslig integritet och känsla av kontroll. En extrem rädsla inför eventuella skador som en vaginal förlossning kan innebära. Forskning visar att så mycket som varannan kvinna som föder vaginalt drabbas av någon form av förlossningsskada. Skadorna har ökat de senaste 20 åren, troligtvis har de alltid funnits där - men att kvinnor numera snarare vågar tala öppet om det. Det hela upplevs också ärligt talat lite som ett lotteri. Allt hänger på tur och tajming: kanske får jag inte föda på det sjukhus jag valt, kanske är barnmorskorna/barnmorskan jag tilldelas bra med mig eller inte, kanske hinner jag i tid till sjukhuset (om inte: risk för att typ föda på vägkanten - vilket händer kvinnor.) Kanske, kanske, kanske. Att inte ha någon tidigare relation med den barnmorska jag som födande kvinna ska arbeta med känns väldigt otrygg och smått bisarr. Barnmorskorna är helt främmande människor och de kommer även byta skift mitt under förlossningsförloppet. I USA har du som födande samma barnmorska och läkare från start tills att bebisen är ute. Svensk förlossningsvård är belastad och år efter år larmas det om fulla sjukhus, kaosartade förlossningar och sönderstressade barnmorskor. "Det är ingen tillfällig kris, det är ett permanent nödlänge", enligt journalisten Lisa Bjurwald. Förlossningsvården måste förändras och måste prioriteras och så länge som det ser ut som det gör, kan man aldrig garantera kvinnor en trygg och lugn förlossning.
