På söndag är det mors dag och passande nog snubblade jag över en text av Mona Eltahawy som skriver fint om att vara barnlös. Jag gillar Mona som - utöver att vara feminist och journalist - också har muslimsk bakgrund. Hon är kolumnist på frilansbasis, baserad i New York och med rötter i Egypten. Som skribent har hon ofta lyft frågor rörande muslimska kvinnors livsvillkor. Hon var bl.a. upphovsmakare till hashtagen #dearsister - en hashtag som synade muslimska mäns töntiga härskarteknik över muslimska kvinnor. Ni som vet, ni vet. Hashtagen användes över 18 000 gånger och muslimska kvinnor världen över delade med sig av sina erfarenheter av käre syster-snacket. Hursomhelst. Jag funderar ibland över mitt barnlösa liv och friheten det innebar att inte ha några barn. Hur mitt liv såg ut då. Att kunna göra vad en ville, när en ville, hur en ville. Saknar det ibland. På sätt och vis känns det nästan sorgligt att den eran är över. Att jag aldrig kommer att leva ett liv utan barn. Att jag har barn. För. Alltid. Nu finns det definitivt inget återvändo. Jag kan liksom inte lämna tillbaka honom (eller sälja honom på blocket direkt.) Även om jag givetvis älskar mitt barn extremt så måste också den sorgen få finnas. Sorgen över att mina behov inte längre kommer först. För det är en sorg. Livet blir aldrig som förr och vissa dagar är jobbiga. Dagar man inte orkar och bara helst av allt skulle vilja ligga i sängen och inte ha ansvar för någon annan än sig själv, tv-kontrollen och chipsskålen. Det är okej och en bör ha tålamod med sina sämre dagar. Det är höga toppar och djupa dalar. Det är glädjerus och tårar. Det är kärlek och frustration. Ju större Almer blir desto mer stimulans behöver han, inser jag. Även om varje period har sin charm så är det utmanade att ha tokstolle till snart 1-åring. Människan är en duracellkanin och det gäller att hänga med i svängarna. Minst sagt. ”I am happy with the life I have created. I have never wondered what it would have been like to have children. I say that because we often hear “you’ll regret it when it’s too late.” Well, here I am on the other side -- it is “too late” -- and I am here to say: I do not regret it.” - Mona
